detta undrande gör mig galen... mitt hjärta går i bitar... jag är trasig som en trasdocka, men håller det inom mig så att mina nära och kära ska slippa se verkligheten... jag borde vara glad, lr rättare sagt överlycklig.. det gör ont för att jag inte förmår mig att må så bra som jag borde...
min magkänsla säger till mig att jag kommer att bli sårad och besviken...
men hur som helst så är jag glad över min lilla tjej, hon får mig att vilja le, att vilja se ljust på saker...
Älskar dig Imilia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar