Imilia.

Tusen tack för att du finns min älskade busunge!
Ja har iaf ätit i dag känns inte alls bra, har ont i magen som tusan. Mår inte alls bra mm jag måste låtsas iaf. Måste finnas där just nu. Men orkar ja? Lr kommer det att gå ut över Imilia?

Städa..

Städar, det funkar. Trodde kanske att du inte skulle låtsas att allt är som vanligt efter den här helgen, och ni som snokar å är nyfikna nej vi har inte bråkat, nej det är inte slut det är inget alls mellan oss, det är andra saker som händer som får mig att behöva puzzla i hop mig själv igen. För orden skaver sönder mig. Jag här dem hela tiden och det gör ont som tusan. För det sårar mig att du inte vill leva. Det gör så himla ont så ja har ställt in mig på att bli ensam vilket betyder att jag stänger av lite redan nu för att slippa känna när hela världen kommer rasa för mig.

Neh.

Mer skit, jag visste att allt det här är för bra för att vara sant, hur ska jag nu orka? Känner mig rädd, vet inte riktigt hur jag mår, allt blir bara fel. Jag ger snart upp, för vad händer nästa gång? Det här är inte kul alls vill bara fly. Men Imilia gör att jag orkar hålla huvudet över vattnet den här gången. För mina ord är slut för stunden.
Det värsta just nu är att jag måste vara stark för din skull just nu, för jag vet inte hur det kommer att gå, men jag ska försöka för din och imilias skull. För ni är mitt allt.

sorg.

jag känner tomhet, jag sitter här i soffan och är chockad över detta som har hänt, jag minns alla fina minnen från min barndom tillsammans med dig, känns konstigt att du är borta, finns så mkt som jag borde ha sagt till dig, men det är försent, jag var din lillstrumpa, jag är glad för att jag fick ha dig i mitt liv, känns bara så tragiskt att du är borta, hur det kunde bli så här, men jag har iaf minnen och dom får jag behålla. en dag så ska jag stolt berätta om dig för min dotter.