undrande...

detta undrande gör mig galen... mitt hjärta går i bitar... jag är trasig som en trasdocka, men håller det inom mig så att mina nära och kära ska slippa se verkligheten... jag borde vara glad, lr rättare sagt överlycklig.. det gör ont för att jag inte förmår mig att må så bra som jag borde...
min magkänsla säger till mig att jag kommer att bli sårad och besviken...
men hur som helst så är jag glad över min lilla tjej, hon får mig att vilja le, att vilja se ljust på saker...

Älskar dig Imilia!

25 april...

hmm.. känns inte alls bra, känns skit rent ut sagt... inte det att jag fyller år, det känns bra.. men alla dessa lögner sen ett år tillbax... så mkt falska ord, så mkt skitsnack, men fy vad ont det gör... min födelsedag är inte min födelsedag längre.. lr jag önskar att jag fick byta iaf..
jag känner mig som någon man stampar på, någon man tar sönder, någon som är värdelös... jag mår illa, det kliar i kroppen, av spykänslor...

nej inget av detta har med min dotter att göra, henne älskar jag mest av allt, och är överlycklig över att hon finns, hon är mitt allt, jag ska finnas där för henne, ska se till att hon får det bra, ska försöka se till att hon slipper känna tomhet...
men det finns ett val som jag ångrar, dock inte min dotter, inte alls, inte för en sekund, finns andra val jag har gjort som jag önskar att jag hade valt annolunda, för hur mkt klarar man att ta? hur mkt kan man bli sårad innan man är förstörd? lr är jag redan det? är det därför jag döljer hur jag igentligen känner? lr är det av rädsla för att möta ilska?lr är det bara för att jag inte orkar, jag har det kvar i mitt huvud och mitt minne, för tro mig jag minns, och jag vet mer än jag borde...

lr är det så att jag på något sätt njuter av att plåga mig själv med att bli sårad?
jag är helt enkelt inte värd något bättre... undra om valet hade ändrat min åsikt?


blader om inget alls... men bakom fasaden döljer sig en verklighet...

Rädsla...

det skrämmer mig.. det är min födelsedag om 5 dagar... jag är livrädd, vet inte hur jag ska reagera, hur jag kommer att må... vill inte fira min födelsedag alls... dagen påminner mig bara om något dåligt... nått som får mig att spy...
jag som alltid varit en sådan som låtit saker rinna av mig... det senaste året har jag stannat upp och tänkt efter i stället.. det är svårt att då veta hur jag ska hantera mina känslor... det har funnits stunder då jag faktiskt längtat någonstanns... då jag inte kunnat sluta le... då jag bara haft lyckliga tankar... då längtan har gjort mig glad, då ord faktiskt inte har sårat... men tyvärr är dom orden inte från någon som är i min närhet... får höra liknande ord från någon i min närhet, men dom känns tyvärr som en lögn... hur ska jag våga lita på dem? nej risken finns att jag aldrig kommer det.. då tvivel finns, då oron inte kan slås bort...
men just nu räcker det med att veta att någon som betyder massor för mig har sagt dessa ord och förhoppningsvis menat dem... en person som faktiskt fick mig att längta... och fått mig att skratta och gråta... jag hoppas att den personen alltid kommer att finnas i mitt liv... men tyvärr tvivlar jag på det oxå...
några av er som läser vet vad detta handlar om... andra inte...
det handlar om en del av mig, en del av mitt liv...

vet inte varför jag inte bloggar om detta i min andra blogg... men det handlar nog om att jag trivs mer på dne här bloggen...

tro det lr ej men jag älskar mitt liv, varje stund av det, fast att det ibland inte känns som det... men vad vore livet utan motgångar?

sen funderar jag med på om det är ok att aldrig sluta undra över saker? är det verkligen ok?
är det ok att fortfarande efter ett år ha saker uppe på hyllan? sånt som man inte orkat ta tag i? sånt som gör för ont för att uttala? sånt som jag inte vill veta av? fast samtidigt vill veta allt om... är det ok?

som vanligt ett rörigt inlägg... men ni som läser får helt enkelt stå ut...

Imilia är mitt allt!!!!

/Yohanna

......

jag borde vara lyckligast i världen, jag har allt man kan önska... men ändå mår jag inte alls bra... jag älskar min lilla dotter mest av allt, men det är något annat som gör att jag mår som jag gör... ångesten är borta... men kvar finns förtvivlan... jag faller ner men håller det inom mig vill inte visa hur jag mår, spelar hellre ett spel för det är bäst så, det är enklare så... det känns mer rätt, för varje gång jag kommer på mig själv med att nästan falla i gråt skäms jag... det är inte rätt att må dåligt... inte mot någon... jag vet ärligt talat inte vad det är med mig... lr jag vet,men vill bara glömma, vill förlåta... men vet inte om jag kan allt kommer tillbax i mina drömmar... och det gör ont, det känns som att det var i går allt hände... prata om det går inte, så jag sväljer och behåller det för mig själv...

/Piimz

varför?

vem försöker komma in på min blogg och varför? jag fick mail om detta, att någon ville återställa mitt lösen ord... men till vilken mening? varför? dessutom undrar ja över dessa konstiga kommentarer som jag får både här och på min andra blogg... men väljar att radera dom...

hmmm...