det skrämmer mig.. det är min födelsedag om 5 dagar... jag är livrädd, vet inte hur jag ska reagera, hur jag kommer att må... vill inte fira min födelsedag alls... dagen påminner mig bara om något dåligt... nått som får mig att spy...
jag som alltid varit en sådan som låtit saker rinna av mig... det senaste året har jag stannat upp och tänkt efter i stället.. det är svårt att då veta hur jag ska hantera mina känslor... det har funnits stunder då jag faktiskt längtat någonstanns... då jag inte kunnat sluta le... då jag bara haft lyckliga tankar... då längtan har gjort mig glad, då ord faktiskt inte har sårat... men tyvärr är dom orden inte från någon som är i min närhet... får höra liknande ord från någon i min närhet, men dom känns tyvärr som en lögn... hur ska jag våga lita på dem? nej risken finns att jag aldrig kommer det.. då tvivel finns, då oron inte kan slås bort...
men just nu räcker det med att veta att någon som betyder massor för mig har sagt dessa ord och förhoppningsvis menat dem... en person som faktiskt fick mig att längta... och fått mig att skratta och gråta... jag hoppas att den personen alltid kommer att finnas i mitt liv... men tyvärr tvivlar jag på det oxå...
några av er som läser vet vad detta handlar om... andra inte...
det handlar om en del av mig, en del av mitt liv...
vet inte varför jag inte bloggar om detta i min andra blogg... men det handlar nog om att jag trivs mer på dne här bloggen...
tro det lr ej men jag älskar mitt liv, varje stund av det, fast att det ibland inte känns som det... men vad vore livet utan motgångar?
sen funderar jag med på om det är ok att aldrig sluta undra över saker? är det verkligen ok?
är det ok att fortfarande efter ett år ha saker uppe på hyllan? sånt som man inte orkat ta tag i? sånt som gör för ont för att uttala? sånt som jag inte vill veta av? fast samtidigt vill veta allt om... är det ok?
som vanligt ett rörigt inlägg... men ni som läser får helt enkelt stå ut...
Imilia är mitt allt!!!!
/Yohanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar