hej=)

gott nytt år! åter kommer nästa år!

knas...

hur är det egentligen? ja det kan man undra... jo jag mår bra, men tankarna spökar fortfarande i mitt huvud, rädslan finns bakom nästa hörn, förtvivlan finns i mina nätter, då drömmarna spökar förfullt och gör mig galen, problemet är bara det att jag är lycklig, mår bra och trivs verkligen men försöker drömmarna att säga till mig att jag inte ska trivas? att det faktiskt kan brytas upp när som helst, och tro mig dte vet jag därför tar jag vara på alla sekunder som finns, för rädslan finns som sagt där...
men då är frågan vad det är som gör mig så osäker? jag har ingen anledning alls...
men ändå...
ähh det här är bara konstigt... för jag trivs...

Jag älskar dig så mycket att det gör ont min lilla tjej, du gör mitt liv underbart, du ger mig kraften att vilja leva fullt ut, du ger mig viljan att se saker positivt, du gör mitt liv underbart!
Utan dig vad vore jag då? du är äkta!

men nu över till något annat mindre roligt...
skrev 13 juni 2010.

jag är trött, trött på gammalt skit... trött på att va med i en förening där dte aldrig händer något, där det är möte efter möte och diskuteras samma saker varje gång, händer inget det står stilla, jag orkar inte lägga någon tid på det, jag ville vara en del av föreningen för att hjälpa barn och ungdomar, men inget händer, och min motivation för att hjälpa har försvunnit, det känns som att dom får klara sig själva, för jag har ingen lust, dessutom har jag redan gjort mitt val, jag har valt att välja bort den människan i mitt liv som svek mest av alla, och som kanske har gjort att min förmåga att lita på människor inte riktigt finns där, speciellt killar. och ärligt talat känner jag mig mkt bättre sen jag slutade hoppas på den människan för vad finns det att hoppas på när det gäller han? nej inget, många människor har försökt få honom att förstå gett honom chanser som ingen annan har fått, men han har sumpat dom, alla och alltid, det är hans eget val, att skylla på droger och alkohol vore fegt för han har en gång gjort sitt val gällande missbruk oxå, missbruket är hans allt, missbruket är det han vill ha kvar i sitt liv, missbruket kommer ge honom döden, men ärligt talat är dte inte den han vill ha för att slippa skämmas? för att slippa må dåligt? döden är dne enklaste vägen i det här fallet, men inte för att va elak, hur många skulle sakna honom? jag har funderat mkt på just det, skulle jag sakna honom?han har ju för min dle aldrig funnits i mitt liv, på riktigt, så skulle jag sakna det som inte finns? lr skulle dte mer vara en lättnad för mig? det är något som jag inom tid kommer att märka, för hur jag skulle reagera har jag ingen aning om i nuet...

14 juni 2010

men frågan finns där... jag funderar även mkt på om jag någonsin kommer prata om detta med Imilia, hon har en morfar,en riktig morfar som bryr sig, behöver hon ha en till som inte bryr sig? för hon kommer då undra varför han inte bryr sig om henne, varför just han inte vill vara en del av hennes liv, jag är rädd för att behöva besvara dessa frågor, för vad ska jag säga? tommie är ju hennes morfar, så varför blanda in någon som råkar vara morfar på ett papper?
jag skulle vilja träffa jack innan han dör, för att säga honom några väl valda ord, lr bara för att se honom, hur han reagerar, jag vet dock inte om jag får chansen, känsl sorligt att känna så här inför någon, men jag anser att han lever på övertid och att det är dags att han lämnar denna jorden, han har gjort tillräckligt mkt skada här på jorden. nej jag säger inget av detta för att vara elak lr för att jag är arg på honom, jag är mer känslolös inför honom, vad kan man känna för någon man inte känner? någon som inte bryr dig om sina egna barn? Min pappa för mig betyder feghet, han är svag.

mkt svammel, men ni är väl vana vid det här laget... men nu ska jag mysa med min älskade lilla tjej!

Avril...

musik som får mig att fundera... musik som får mig att gråta...
det snurrar... tänk om... jag vet, man ska inte tänka så, men det går inte att låta bli... I miss you...det är nog det ända jag får fram just nu... allt gör så ont, har världens bråk med mig själv inombords...

Botten...

Lycka är botten,
lycka är något man tror sig känna,
men ärligt talat jag vill lämna det det stadiet,
Jag vill komma till stadiet där det inte är något jag tror mig känna, jag vill ha ruset i kroppen som kallas lycka, jag vill inte ha detta tvekande, är jag lycklig? ja,jag är lycklig, Imilia finns, hon är mitt allt, men allt det andra då? det här med kärlek? jag vet vart min lycka finns, vart det där ruset finns, jag vet vart jag aldrig skulle bli sårad, jag vet vem som skulle ta bort min oro...

Jag känner mig tom just nu,
Tomheten hinner i kapp mig,
känslan av ingenting alls,
avskyn mot mig själv,
att inte vara värd någonting alls,
att inse att man faktiskt är tomheten själv.
Att inse att man är tystnaden själv i sitt rätta jag

undrande...

detta undrande gör mig galen... mitt hjärta går i bitar... jag är trasig som en trasdocka, men håller det inom mig så att mina nära och kära ska slippa se verkligheten... jag borde vara glad, lr rättare sagt överlycklig.. det gör ont för att jag inte förmår mig att må så bra som jag borde...
min magkänsla säger till mig att jag kommer att bli sårad och besviken...
men hur som helst så är jag glad över min lilla tjej, hon får mig att vilja le, att vilja se ljust på saker...

Älskar dig Imilia!

25 april...

hmm.. känns inte alls bra, känns skit rent ut sagt... inte det att jag fyller år, det känns bra.. men alla dessa lögner sen ett år tillbax... så mkt falska ord, så mkt skitsnack, men fy vad ont det gör... min födelsedag är inte min födelsedag längre.. lr jag önskar att jag fick byta iaf..
jag känner mig som någon man stampar på, någon man tar sönder, någon som är värdelös... jag mår illa, det kliar i kroppen, av spykänslor...

nej inget av detta har med min dotter att göra, henne älskar jag mest av allt, och är överlycklig över att hon finns, hon är mitt allt, jag ska finnas där för henne, ska se till att hon får det bra, ska försöka se till att hon slipper känna tomhet...
men det finns ett val som jag ångrar, dock inte min dotter, inte alls, inte för en sekund, finns andra val jag har gjort som jag önskar att jag hade valt annolunda, för hur mkt klarar man att ta? hur mkt kan man bli sårad innan man är förstörd? lr är jag redan det? är det därför jag döljer hur jag igentligen känner? lr är det av rädsla för att möta ilska?lr är det bara för att jag inte orkar, jag har det kvar i mitt huvud och mitt minne, för tro mig jag minns, och jag vet mer än jag borde...

lr är det så att jag på något sätt njuter av att plåga mig själv med att bli sårad?
jag är helt enkelt inte värd något bättre... undra om valet hade ändrat min åsikt?


blader om inget alls... men bakom fasaden döljer sig en verklighet...

Rädsla...

det skrämmer mig.. det är min födelsedag om 5 dagar... jag är livrädd, vet inte hur jag ska reagera, hur jag kommer att må... vill inte fira min födelsedag alls... dagen påminner mig bara om något dåligt... nått som får mig att spy...
jag som alltid varit en sådan som låtit saker rinna av mig... det senaste året har jag stannat upp och tänkt efter i stället.. det är svårt att då veta hur jag ska hantera mina känslor... det har funnits stunder då jag faktiskt längtat någonstanns... då jag inte kunnat sluta le... då jag bara haft lyckliga tankar... då längtan har gjort mig glad, då ord faktiskt inte har sårat... men tyvärr är dom orden inte från någon som är i min närhet... får höra liknande ord från någon i min närhet, men dom känns tyvärr som en lögn... hur ska jag våga lita på dem? nej risken finns att jag aldrig kommer det.. då tvivel finns, då oron inte kan slås bort...
men just nu räcker det med att veta att någon som betyder massor för mig har sagt dessa ord och förhoppningsvis menat dem... en person som faktiskt fick mig att längta... och fått mig att skratta och gråta... jag hoppas att den personen alltid kommer att finnas i mitt liv... men tyvärr tvivlar jag på det oxå...
några av er som läser vet vad detta handlar om... andra inte...
det handlar om en del av mig, en del av mitt liv...

vet inte varför jag inte bloggar om detta i min andra blogg... men det handlar nog om att jag trivs mer på dne här bloggen...

tro det lr ej men jag älskar mitt liv, varje stund av det, fast att det ibland inte känns som det... men vad vore livet utan motgångar?

sen funderar jag med på om det är ok att aldrig sluta undra över saker? är det verkligen ok?
är det ok att fortfarande efter ett år ha saker uppe på hyllan? sånt som man inte orkat ta tag i? sånt som gör för ont för att uttala? sånt som jag inte vill veta av? fast samtidigt vill veta allt om... är det ok?

som vanligt ett rörigt inlägg... men ni som läser får helt enkelt stå ut...

Imilia är mitt allt!!!!

/Yohanna

......

jag borde vara lyckligast i världen, jag har allt man kan önska... men ändå mår jag inte alls bra... jag älskar min lilla dotter mest av allt, men det är något annat som gör att jag mår som jag gör... ångesten är borta... men kvar finns förtvivlan... jag faller ner men håller det inom mig vill inte visa hur jag mår, spelar hellre ett spel för det är bäst så, det är enklare så... det känns mer rätt, för varje gång jag kommer på mig själv med att nästan falla i gråt skäms jag... det är inte rätt att må dåligt... inte mot någon... jag vet ärligt talat inte vad det är med mig... lr jag vet,men vill bara glömma, vill förlåta... men vet inte om jag kan allt kommer tillbax i mina drömmar... och det gör ont, det känns som att det var i går allt hände... prata om det går inte, så jag sväljer och behåller det för mig själv...

/Piimz

varför?

vem försöker komma in på min blogg och varför? jag fick mail om detta, att någon ville återställa mitt lösen ord... men till vilken mening? varför? dessutom undrar ja över dessa konstiga kommentarer som jag får både här och på min andra blogg... men väljar att radera dom...

hmmm...

i bland...

i bland gör det ont, när man inser vad man faktiskt har förlorat, ibland funderar man på hur sverige kan vara så stort men ändå så litet, ibland gör det ont för att undran alltid kommer att finnas där, ibland är det kanske bäst att inte veta, ibland är känslan av det hela bara så fel ibland så rätt.
men äkta det är det, leendet är så äkta som det kan bli.

jag fattas inte längre, jag har hittat en del av den där tomheten som fanns, jag har hittat mig själv, och det gör mig lycklig, att känna inre lycka betyder allt för mig.

just dte för er som inte vet så har jag ju en annan blogg oxå, då jag valde att starta en ny, tyvärr vet jag inte hur man importerar alla dessa inlägg till den, men här är den nya andra bloggen...
men av någon anledning känns den inte lika mycket som mig själv, då jag inte har en anning om vilka som läser den, och i vilket syfte dom läser den...
då människor i den här staden har en förmåga att tro att dem vet vad visa saker handlar om för att man skriver på ett visst sätt,så känns det inte som att jag vill dela allt där, önskar att jag ville det, men nej, tyvärr, finns för mycket folk som inte förstår saker och ting, som läser en sak och fattar helt fel....

men men får återuppta ämnet en annan dag, nu ska ja fixa lite...

konstigt...

konstigt det här... du dyker upp i mitt huvud var och varannan dag och natt... känns konstigt, och jag undrar bara varför...